Erics öde

Det var en gång en liten gubbe, som satt i en liten låda (sandlåda kanske?) - fast det var inte Diogenes, för att han brukade sitta i en tunna och påpeka för alla möjliga härskare som for och far runt omkring att de skymmer solen... Nåja, där satt han, tittande på molnen, och undrade: "vem skulle jag varit om min mamma hade fött mig lite tidigare? Eller senare?. Skulle det vara jag? Eller skulle det bli någon annan? Någon som bara är lik mig men egentligen inte är jag? Vem är han då? Och var skulle jag vara?.." - Det var nog då jag föddes, tror jag...

" Jag tänker - alltså existerar jag!"                                                                           Descartes

Den fysiska födelsen kommer jag tyvärr inte ihåg, trots att jag har varit med hela tiden. Men det hände några år efter att den första människan — Jurij Gagarin, skickades upp i den toma rymden, och det mins jag som igår. Det var värdigt varmt under somrarna (Kazahstan ligger nära Kina, och förresten, så hette det Sovjet Unionen då) och så var det svinkallt på vintrana också. Dessutom var det en hemlig militärbas och allting var strängt stängt � ut som in � bara raketer och flygplan kunde flyga fritt runt i det blåa, men inte särskilt länge, för att för eller senare brukade de mötas där uppe och förenas till en eldklott. Och det gillade vi barn förmodligen inte mindre än vuxna.   Far min var militär och jag älskade att leka med hans tjänstevapen tills jag klämde fingret � det var nog då jag blev pacifist. Bland andra fina leksaker som vi kunde hitta i stora mängder � till skillnad från vad som fanns i affärer � var det massor med vilda djur och reptiler utanför vår lilla stan. Där behövdes det inga pengar, bara lite mod för att våga sig dit (men vad hade vi för val?), lite lyckan för att fånga sin älsklings leksak � en spindel, en skorpion, en orm, eller nåt annat lika behagligt, och till sist behövde man ganska mycket tur för att överleva leken. Men då kom snälla farbror Darwin till hjälp och såg till att några hade klarat sig i alla fall...� fast, om det var de starkaste (skickligaste) eller de fegaste (smartaste) - det är nog inte så lätt att avgöra.   Så har jag avklarat min lyckliga barndom, och vid 13 års ålder fick vi flytta till Moskva. Skolan närmade sig sitt slut och det blev dags att hitta på nåt annat kul. Högskolan verkade lämpligt. Men jag hade knappt hunnit börja när det var redan dags att sluta. Makthavarna hade ju inlett nåt slags befrielse krig (?!?) i grannlandet Afghanistan och behövde dit folk av någon underligt anledning (kanonkött, kanske?). Efter några trevliga diskussioner med maktföreträdare under fullt kontrollerade former (inga fysiska argument vid detta tillfälle) fick jag klart för mig vad som gällde och gick under jorden. Då blev det mycket roligt igen � ett nytt hem, nytt identitet, nya vänner, tre jobb på heltid och till och med en fru med ett barn på köpet...

Tre år senare blev jag tröt av att skratta så länge och tog en liten sommar semester i Karelska skogar. Men, så dåligt som jag var på att orientera mig så hade jag gått vilse och hamnat i Finland. Sedan råkade jag cykla åt fel håll igen och hamnade i Sverige (Finland på den tiden hade ett hemlig avtal med Ryssland om att hjälpa till de som gått lite fel att hitta tillbaks till sitt hemland igen). Med en "lånad" cykel (som återsändes inom sin tid) tog det inte mer än en vecka att komma till frihetens hamn � Sverige.

Här blev det återigen kul! Man fick börja allting från början � lära sig två nya språk (svenska och engelska), skaffa gymnasiebetyg, och till sist, fortsätta på högskolan, som tack och lov inte blev sist... för då hade jag upptäckt den vackra svenska skärgården och kände mig tvungen att lära sig fiska...