Ärligt talat så gjorde det förbaskat ont i fötter. Förrgår kröp vi längs Ryska gränsen och idag trampar vi redan på finsk asfalt. Vi är fortfarande berusade av glädje och har svårt att tro att vi verkligen har gjort det � tagit oss ur moder Sovjets järngrepp. Jag vill hoppa och skrika högt, väcka alla och ropa ut: Hallå, människor! Vakna! Ni har ju frihet!

     Men det har inte vi. Inte ännu. Inte så länge vi är i Finland. Vi måste ta oss vidare innan vi bli upptäckta (finnar hade ett hemlig utvisnings avtal med ryssar). Trots det går vi sakta. För det är något som inte stämmer. Bilarna som åker förbi tutar rätt ofta. Fast vi har bytt alla våra kläder � kamouflage overallerna mot blå jeans och färgglada skjortor. Till och med våra ryggsäckar genomgått en förvandling från militärgröna till röda. Vi försöker gå så lätt och avspänt som möjligt, men något stämmer ändå inte. På något sätt avviker vi i alla fall och tanken på att möta polisen finns ständigt i vår medvetande.

     En timme till. Dags att stanna och vila. Först skall skorna av � de är för små, sedan kan vi börja ta det lugnt och andas ut lite. Och nu får man till och med äta. Jag hade nästan glömt det, men Alex är noga med sånt � så det blir 15 minuters matrast. Maten består av varsin bit grissvål (skorporna är redan uppätna), och ett par bitar av blockchoklad, som efterrätt. Allting är noga uppmätt för att räcka i en månad. Vi äter sakta och tyst, försöker tänja ut nöjet av att stilla vår hunger. När den lättar lite börjar vi småprata. Försiktigt, utan att riktigt våga se varandra i ögonen, dammar vi av en gammal tanke om att lifta oss fram. Mer än 70 km skiljer oss nu från den Ryska gränsen. Kommer folk att bli misstänksam av våra språksvårigheter? Trots det galna i denna ide, bestämmer vi oss för att försöka. Tydligen har Alex också ont i sina fötter.

     Att stoppa en bil i Finland är inget lätt uppgift men dessutom att låtsas vara från väst är snäpet värre. Alex kan både läsa och skriva på engelska flytande men vad hjälper det när man inte talar? Och jag då? Vist har jag pluggat engelska i fyra år på grundskolan, men mer än 20 ord skakar jag nog inte fram just nu. Skall jag spela stum, kanske? Men det förslaget förkastar Alex utan vidare resonemang. Till sist bestämmer han i alla fall att vi är turister som kommer från USA. Varför kan jag inte tala engelska lämnar vi därhän och lägger allting i Guds händer. Tänk om vi träffar en riktig urfinne, drömmer Alex, en halv vaken isbjörn direkt ur sitt ide. Då skall han visa vad en amerikan kan. Synd bara att Alex inte hunnit lära sig finska som han planerat. Kan ni föreställa er � i Finland och tala finska!

      Tre timmar till hade gått medan vi gestikulerat på vägen. Jag börjar bli hungrig och plockar fram min sista andel för i kväll. Sätter mig på vägkanten och börjar äta. Men har bara hunnit smutsa ner mina händer när en bil plötsligt stannar. Nu är det hårda bud � inte ett enda ord på ryska. Oh Gud, hur skall det gå? Vem har du skickat? Jag stoppar svålen i munnen och försöker svälja den snabbt. Tyvärr. Trycker upp den i gommen, torkar av händerna och skyndar fram till bilen. Alex redan talar med nån. Det är en ung kvinna. Hon ler mjukt och säger något på engelska. Alex svarar. Till synes också på engelska. Allting ser bra ut och lyckan ler.
� Vi är turister, säger Alex, från Amerika. Skulle ni kunna skjutsa oss till Ioensuu?
Kvinnan ler oförstående.
� Do you speak english? Kan du prata engelska? Frågar hon lite besvärad.
Alex blir nervös men försäkrar på sitt ryskengelska hopkok att han gör ingenting annat än just pratar engelska.
� Det är bara så att vi är inte riktigt från USA, utan från Kanada, tillägger han stapplande.

   Hur som helst, hon nickar och till och med jag förstår att vi får kliva in. Alex sätter sig bredvid henne och jag bakom hennes rygg � där syns jag mindre. Sedan gör jag ett försök till att svälja den förbannade svålen, men då vänder hon sig om plötsligt, säger något med ett leende och tittar på mig. Vad är det hon säger? Hälsar kanske? Vad skall jag svara? Gud, vilket mardröm!
    Men jag ler och med munnen ful av mat försöker mumla en hälsning på ett språk som ingen ännu har uppfunnit. Alex tittar på mig skräckslaget och försöker prata bort henne. Men det är många mil kvar..
   Vid första andnings paus kommer sanningens ögonblick.
� Så, Ni säger att Ni är från Kanada? Säger hon på klingande engelska.Vad kul! Har alla där en sådan brytning?
� Nej då, säger Alex och gör ett försök till ett skratt, vilket inte lyckas så bra. Vi är från den fransk � talande delen. Det finns ett sådant område i Kanada...

� Oj då! Hon blir mycket glad och till och med bilen hoppar till lite. Vilken tur! Det är nämligen så att jag jobbar som lärare. Jag undervisar engelska. Franska var mitt andra språk men det har jag inte pratat på evigheter. Snälla ni, lova att inte skratta. Jag vill så gärna fräscha upp den lite. Säger hon med ett road leende...

   Det mörknar. Kallt är det också. Under tystnad trampar vi vidare på finska asfalten, fast nu är vi i den lilla staden Jouensuu. Visst gör det mycket ont i fötterna. Men det hela står klart för oss � vi får gå hela vägen ända upp till Sverige, ifall vi inte kommer på något bättre. Denna gång hade vi tur och träffade en god människa, men vem vet vad som händer oss nästa gång? Och beträffande fötterna, så läker dom nog så småningom...